var tog vägen vägen och vad hände sen?

Blev inspirerad av Mutt och började leta igenom gamla bilder från när tiden i Karlstad faktiskt började. Om jag minns rätt så var det här på tårtfesten under vår andra nollningsvecka och jag och E var lagom nykära.

Känns som en evighet. Känns som igår.

Jag säger som du, det kanske är dags att ta sig här ifrån?



pst. checka in ögonskuggan.

så?

”Jag fattar inte varför tjejer tycker att det är så pinsamt med såna här muspruttar… Det är väl killen som ska skämmas för att han har liten kuk?”

Det var hos den där Hibbs jag hittade det.

Fint.

Över och ut.

jag skapar med halva mig

Jag har nu kommit in i vad jag brukar komma in i. En jävulsk lathet. Den framkallas av tristess och rastlöshet och utmynnar i ett apatiskt tillstånd. Jag orkar ingenting. Vill ingenting.

Men jag tog mig i kragen och skapade en stund. Skapade konst utifrån mina innersta, innersta tankar. Jag är själv ganska nöjd.



Den här bilden är egentligen öppen för tolkning (därav parantes: erna). Men det handlar om kärlek som blir fel. En vissen ros, en fis, vad som helst.



Den här visar en fortsättning på kärlekshistorien. Hur kön letar sig ovan vattenytan, hur män både bär på penis och obefintlig initiativförmåga. Ett starkt uttryck som visar uppgivenhet och fasta bröst.

Så, nu ska jag nog kanske, men bara kanske ta mig ut på en promenad för att inhämta mer inspiration.

det var här du såg det

Sådär. Då har man vaknat, somnat om, tittat i taket, ätit banan, druckit kaffe, letat bland papper, sökt bostadsbidrag, tittat i taket, pillat naveln, kammat håret och luktat efter soporna som bör slängas.

Jag kom på en fiffig grej igår natt. Kom nu ihåg var du läste det här först. Kom ihåg att det var min idé då du ser fixardamen i ”äntligen hemma” tipsa om just detta.

Jag hade ett stort odjur som flög omkring i lägenheten. Jag brukar kalla dem ”kangero” av någon anledning. Men de ser i alla fall ut som en jättemygga med långa ben. Den dumme fan fattar inte att taket är ett tak och studsade upp och ner i ett jävla surr. Har fått för mig att de bits så jag tänkte att den jäveln måste dö innan jag somnar. Då kommer idén, den genialiska. Jag blöter disktrasan och kastar den efter honom. På andra försöket nockar jag honom så han faller i backen. Därefter kunde jag kasta trasan på honom ännu en gång, för att sedan krossa honom totalt mellan fingrarna. (fast riktigt så var det faktiskt inte, jag mer lindade in honom i trasan och gav honom en värdig död i den temporära sopsäck jag har under diskbänken.)

Kom ihåg var du läste det först.

"det skrämmer mig att jag kan nå dig vart än du är"

Dagen har passerat på något underligt vis. Sover man bort två timmar mitt på så blir dagen plötsligt inte så fasligt lång. Förutom att jag dragit arton varv med svinto över kastrullerna så har jag även sökt ett jobb. I Göteborg. Vi kan väl hoppas lika mycket på det som vi hoppas på alla de andra.

”Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut” säger Winnerbäck i de där små högtalarna. Men så är det inte. Han har fel. För jag vill helst ha dig som jag aldrig haft förut. Jag vill ha någon ny med något nytt i något nytt. Fattar du det!? Jävla Winnerbäck.

det här suger ju

Det luktar gammal stekt bacon i lägenheten. Så mycket att jag var tvungen att ta en morgondisk. Vilket nästan är emot mina principer.

Hur gör man med dagar som är planlösa? Veckor? Månader? Vad sysselsätter man sig med som är gratis och ändå ganska givande?

Jag börjar med en promenad och P3 dokumentär. Det är gratis. Och lite givande.

nu testar vi

Jag tänkte ge det ett försök ändå. Igen. Det här med bloggen. För att jag vill. Ibland.

Tidigare inlägg har förmodligen lästs av 1-2 läsare, inklusive mig själv. De har precis som tidigare varit rena litterära mästervärk. Och så lär det fortsätta.

Framtidsnojja det har jag. Det har jag haft sen jag var ungefär sju tror jag. Men det är en överdrift förståss. Men nu är det liksom som värst. För nu har jag egentligen ingenting. Om jag bortser från alla de där vännerna och brodern i stan. Och det ska man ju aldrig bortse ifrån. Men om jag nu gör det. Så har jag bara kanske givande distansstudier och ett gymkort. Och det räcker liksom inte. Det blir jag inte lycklig av. Men hey, det kan ändras det där. Det kan vända på en femma och gå över på en dag. Så får vi tänka.

Annars så har sommaren varit bra. Med betoning på bra. Tack och lov fick jag fina veckor hemma med både sol och hav.

Nu biter vi tag i hösten. Det gör vi.

Öh. Välkommen.