jag finns inte till för det här

Funderar på att vara sådär riktigt plågsamt utelämnande. Plågsamt för er alltså. Jag har nog egentligen inga problem med just det.

Jo, men så blir det.

Jag har ont i magen. Jag kan inte äta. Jag är jättehungrig. Jag gråter lite. Jag slutar gråta och undrar vad jag håller på med. Jag suckar djupt. Jag trycker fingrarna mot tinningarna. Hårt. Det känns inte. För det gör så jävla ont på alla andra ställen. Ändå.

Jag tänker att jag borde fly. Men jag tänker också att jag borde möta fanskapet tills det går över. Men nu har jag mött det i två år. Det går inte över. Det tappas matlust och gör ont i hjärtat i alla fall. Och jag vinner inget. Aldrig. Jag bara förlorar och löjliggör. Förstorar en dåtid som inte betydde och ett nu som inte alls finns. Jag bara bygger upp och konstruerar plågoandar. På grund av en liten jävla stund av kärlek.

Hej då på ett tag.

Det kan ta en dag. Det kan ta en jävla massa tid.

Jag måste hitta förstånd.